Här men ändå inte

Känns som att jag aldrig är hemma. Alltid på språng. Alltid någon annanstans. Mycket beror på att jag jobbar lite annorlunda och sociallivsbegränsande tider, från mitt på dan till på natten.
Har tex bott hos pappa nu hela förra veckan men vi har inte ätit middag tillsammans en enda gång.. Hade två lediga kvällar och den ena grillade jag med mina kompisar och den andra var jag hos pojken min. Nu kommer jag vara ledig i två dagar till snart och är redan uppbokad den ena kvällen+hela dagen och möjligen den andra kvällen också..
Wow känner mig som en dålig person. 👍🏼Men vaffan det är svårt att få tid med ALLA när jag har två kvällar i veckan typ som jag kan träffa folk. Försöker verkligen få tid att kunna träffa olika men slutat med fullbokat och skuldkänslor 👍🏼 får typ ångest. Och för toppa det här så har jag verkligen inte någon stund för mig själv, jo förutom tåg/bussresorna till och från jobbet och typ när jag sover (om jag nu sover själv) fuck det här.

Och för att pojken inte har något jobb nu eller något annat att syssla med så känner han att vi aldrig ses. Det blir typ "sällan" för honom medan jag känner att han är den enda personen jag träffar när jag inte jobbar. Så utan att låta självisk så vill jag att han får ett jobb snart så att jag får lite mer andningsrum, samtidigt som jag är övertygad om att när han väl får ett så kommer han att jobba på morgon/förmiddagar (=då jag är "ledig" och inte jobbar än..) och då kommer vi verkligen aldrig att ses. Ugh. Kan jag bara få mina morgontider tillbaka?😩


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0